När Öst möter Väst i musiken
Shen Yun Performing Arts
13 november, 2010

Något som slår publiken överallt som väldigt unikt med en Shen Yun-föreställning är orkestern, som kombinerar det bästa från öst och väst. Den fulla klassiska västerländska orkestern tillför energi och storslagenhet, medan de kinesiska instrumenten sätter den flertusenåriga kinesiska kulturens distinkta prägel på alltsammans.

Hur går Shen Yuns kompositörer tillväga för att sammanföra dessa mycket olika instrument på ett sådant harmoniskt sätt i kompositionerna?

Det här är vad Shen Yuns kompositörer, som har tillhört kompaniet sedan starten och har skrivit dussintals kompositioner, har att säga.

Fråga: Hur använder du det karakteristiska hos både västerländska och kinesiska instrument i dina kompositioner?

TJY

Junyi Tan: Att framhäva essensen i var och en av dessa två stora musiktraditioner och samtidigt presentera ett enhetligt tema är ett av Shen Yuns distinkta kännemärken. När jag arrangerar musik använder jag oftast västerländsk arrangemangsteknik, men samtidigt måste kompositionen och känslan i melodierna fungera med den kinesiska musikens unika särdrag.

Shen Yuns dans bygger på klassisk kinesisk dans och etnisk dans, och musiken är skräddarsydd för danserna. När vi skriver musiken för olika dansnummer måste vi noggrannt bedöma hur man bäst återspeglar de lokala dragen. För att få den etniska stilen och karaktärsdragen helt rätt finns inget bättre än att använda kinesiska instrument som dizi, erhu, pipa och liknande.

Musiken är arrangerad så att de västerländska blås- och stråkinstrumenten fungerar som ackompanjemang och de kinesiska instrumenten spelar melodistämman. Naturligtvis tar man under ett crescendo också fram blås- och stråkinstrumentens unika kvaliteter.


Fråga: På vilka sätt skiljer sig traditionella kinesiska och västerländska instrument?

JX

Jing Xuan: Klassisk kinesisk musik har samma ursprung som Kinas andra traditionella konstformer. Vare sig det är tillverkningsprocessen för instrumenten eller deras klangfärg, så har de alla djup inre betydelse och rik symbolik.

Ta till exempel Pipan. Den är tre fot och fem tum hög: ”Tre” symboliserar himlen, jorden och människan; ”fem” symboliserar de fem elementen i kinesisk filosofi – metall, trä, vatten eld och jord. Sedan har den också fyra strängar, vilka symboliserar de fyra årstiderna.

Ett annat exempel är kombinationen flöjt och pipa, vilka ofta spelas tillsammans – den bakomliggande tanken är den gynnsamma kombinationen drake och fenix. Flöjten symboliserar draken och pipan symboliserar fenixen.

Det sätt som instrumenten är klassificerade på är också annorlunda. Västerländska instrument är klassificerade efter det sätt på vilket de spelas – stråkar, slagverk, bleckblås, träblås. Kinesiska instrument klassificeras efter tonen och det material de är gjorda av.

I det gamla Kina delades instrumenten in i åtta grupper: metall, sten, jord, läder, silke, trä, kalebass och bambu. Dessa var kända som de ”åtta klangerna”, och detta var ett av de tidigaste systemen för klassificering av instrument. Till exempel, ”metalljudet” innefattar bian-zhong (ett instrument med 16 klockor); ”läderljudet” inkluderar trummorna; ”silkesljudet” syftar på instrument som ursprungligen använde silkessträngar, såsom cittran; ”bambuljudet” innefattar olika sorters flöjter och så vidare.

Kinesiska instruments tonala kvaliteter är också tätt kopplade till kinesisk filosofi. Traditionell kinesisk kultur betonar att alla ting har en själ. I kinesisk musik innebär det att varje ton är levande.

Kinesisk musik och kinesisk dans har samma ursprung, nämligen den rytm som finns i mellanrummen mellan varje dansrörelse och mellan varje not som spelas. Så dessa mellanrum hoppas inte bara över, utan där finns en process. Man kan se detta i de specifika tekniker som används när man spelar olika kinesiska instrument, som erhuns glidande ton, eller pipans trycka-dra, vilka skapar en mjuk portamento-effekt. Det här tillhör den kinesiska musikens själ.